Lollo,

Njäe, det där med chanser verkar inte vara något för mig. Hur jag än vänder och vrider på verkligheten är det bara ångest, ångest och återigen ångest. Inte så konstigt att Balder mår dåligt hemma, när det bara är han och jag, när jag går runt som ett nervvrak med okontrollerbara känslor. Det är svårt. Jag älskar mitt hem, så det är synd att det är just den biten som drabbas. Att jag är själv här. Och det är när jag är själv som jag mår dåligt. Annars tror jag att jag lyckas ganska bra med att vara... jag. Eller nåt.

 

Jag tror inte att det handlar så mycket om vad som varit längre, det som visserligen varit en så stor del i allt och som aldrig kommer gå att glömma, men som nu är dåtid. Det handlar nog mer om framtiden. Jag såg fram emot att få vara själv. Jag såg fram emot att få komma tillbaka till det som var jag. Men nu vet jag inte. De få glädjeämnen som finns är så temporära. Och ingenting får mig att ramla tillbaka så hårt ner på jorden igen som det som just nu betyder mest. Ingenting gör framtiden mer osäker.