road to nowhere
Njäe, det där med chanser verkar inte vara något för mig. Hur jag än vänder och vrider på verkligheten är det bara ångest, ångest och återigen ångest. Inte så konstigt att Balder mår dåligt hemma, när det bara är han och jag, när jag går runt som ett nervvrak med okontrollerbara känslor. Det är svårt. Jag älskar mitt hem, så det är synd att det är just den biten som drabbas. Att jag är själv här. Och det är när jag är själv som jag mår dåligt. Annars tror jag att jag lyckas ganska bra med att vara... jag. Eller nåt.
Jag tror inte att det handlar så mycket om vad som varit längre, det som visserligen varit en så stor del i allt och som aldrig kommer gå att glömma, men som nu är dåtid. Det handlar nog mer om framtiden. Jag såg fram emot att få vara själv. Jag såg fram emot att få komma tillbaka till det som var jag. Men nu vet jag inte. De få glädjeämnen som finns är så temporära. Och ingenting får mig att ramla tillbaka så hårt ner på jorden igen som det som just nu betyder mest. Ingenting gör framtiden mer osäker.
nystart
Jag antar att det har hänt en del sen jag skrev sist. Mycket har ändrats, eller faktiskt vänts upp-och-ner. Den största förändringen är nog att jag, efter ett femårigt förhållande med den jag trodde var mannen i mitt liv, nu är ensam. Ensam, och på väg att flytta ifrån det som jag kallar mitt hem. Det som jag gjort till mitt. Det som jag älskar och trivs så oerhört bra i. Och även om det säkerligen är ungefär 100 steg bakåt att återigen flytta hem till mamma och pappa, och tränga in ett helt hem på två rum och kök till en mörk och kall källare på ca 20 kvm, försöker jag se det som en nystart. En chans att tänka på mig och bara mig. En chans att ta reda på vad det är jag vill ha. En chans att lära mig mer om mig själv. En chans att utvecklas. Men än så länge går det inte så bra...