som det är
Alltså jag vet inte. Jag känner mig så otroligt konstig av och till. Jag vet inte om det är något särskilt som orsakar det men det här är iallafall det jag känner, utifall någon skulle vilja förklara:
¤ Panikångest. Hjärtat börjar plötsligt slå mycket snabbare, jag får en stor klump i halsen, några tårar trillar fram och jag känner mig alldeles vilsen och borttappad.
¤ Hemlöshet. Vet liksom inte riktigt vart jag hör hemma någonstans. Ingenting känns som "mitt".
¤ Myror i brallan. Det kryper i mig. Överallt. Jag vill hit och jag vill dit och jag vill bort och ingenstans. Nu.
¤ Orkeslös. Jag vill allt det där, men något stoppar mig.
¤ Jag drömmer konstigheter. Ungefär som att det som händer i drömmarna händer på riktigt, fast i ett annat liv där jag valt andra vägar.
¤ Ensamhet. Ja, jag känner mig helt enkelt ensam. Ingen som varken ser mig eller hör mig. Samtidigt som jag nog stöter bort de närmanden som faktiskt inträffar.
¤ Bortglömd. Behöver nog inte utveckla den biten.
För att lätta upp det hela lite måste jag väl också nämna det enda som känns tryggt i allt det "dåliga", och som får mig att flyta upp till ytan igen även när allt är som värst. Balder. Min finaste lilla prins.
Kommentarer
Trackback