Lollo,

Trots att jag i princip har räknat dagar så är det egentligen först nu det slår mig att jag faktiskt ska flytta hem igen. Att jag inte längre kommer bo själv, ha en egen lägenhet, fylla mitt eget kylskåp, ha mina egna tider, inte ta hänsyn till någon annan, göra det jag vill. Istället ska jag börja om från början, hålla mattider, laga mat vissa dagar till fler än mig själv, hålla rummet någorlunda städat, behöva bry mig mer om vad jag gör än nu, ta hänsyn till andras planer och viljor, inte kunna dra iväg bara för att jag känner för det, inte traska iväg till affären och frossa i mig en påse ostbågar och en flaska cola utan att någon kollar konstigt på mig eftersom det bara är tisdag (och nej, jag äter aldrig en hel påse ostbågar eller dricker en hel flaska cola på en hel dag, men ibland kan det faktiskt vara härligt att unna sig).

Jag kommer - trots att jag bor i ett hus tillsammans med resten av min familj - känna mig väldigt ensam ofta då andra hittar på saker som de inte vill ha med mig på då ursäkten inte längre kommer kunna vara att "du är ju i Gävle".

Dessutom kommer jag förmodligen behöva stå till svars för hur mina planer ser ut för framtiden bra mycket oftare än vad jag behöver göra nu, och faktum är att jag inte har några som helst planer eftersom jag numera snarare står på huvudet än med fötterna på jorden. Jag vet ingenting - allt är bakvänt - allt känns fel - det är som att allt händer i fel ordning - jag vet inte vad jag ska göra - jag vet inte var jag har mig själv - jag vet inte vad jag vill.