Lollo,

Jag vet inte vad det är med mig. Det kryper innanför skinnet när jag går runt här hemma. På dagarna är det okej, men frampå eftermiddagarna när övriga familjemedlemmar börjar trilla in får jag nästan lite panik. Det känns nästan som att ständigt ha en pistol riktad mot ryggen, bara det att pistolen inte är något vapen utan frågor och klagomål av något slag. "Har du sökt något jobb", "Har du gjort si", "Har du gjort så," "Ta ner det här", "Har du fått ordning där nere än", "Åk dit med det här", "Släng det där". Tro mig. Jag gör så gott jag kan. Jag har dock kommit in i nåt stadium där inget går som jag hade önskat vilket gör att allt känns lönlöst, som att det inte spelar någon roll i vilket fall som helst. Jag behöver inte vara här överhuvudtaget, för jag gör ändå ingen nytta, jag utgör ingen viktig funktion och jag känner mig så fruktansvärt oönskad. Som att jag bara är i vägen, tar upp plats som hade passat bättre för andra ändamål. Som att jag är en börda. Allt känns fel, och jag vet inte hur jag ska få ordning på mitt liv igen.





Och snälla mamma och pappa. Säg inget om det här imorgon. Låt det bara vara.