Om det ändå inte vore försent

Just nu är bara allt fel. Allt. Har varit allmänt depp hela dagen över saker som jag önskar att jag kunde ändra på, vilket jag inte kan och aldrig kommer kunna. Det är försent. Försent.

Saknar dessutom Kalle så mycket att det gör ont. Saknar hans trygga, mysiga kramar, som inte vet något om hur jag egentligen mår inuti. Jag saknar mina vänner, som alla verkar vara hundratals mil bort när jag är hemma. Jag saknar min familjMammaPappaSimonDavid - och som tur är kommer mamma hit imorgon för att umgås lite på tu man hand. Jag saknar min släkt, jag saknar stora högtider då vi alla samlas. Jag saknar våren. Jag saknar sommaren. Jag saknar badet. Jag saknar allt det lätta när man var liten. Jag saknar det jag har förlorat. Jag saknar det som var förut. Jag saknar dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback