Lollo,

Jag känner mig helt ut-och-in-vänd... Har samlat på mig så mycket skit som en vanlig människa inte borde tåla, men jag är nog starkare än jag själv och många andra tror. Nu börjar det dock rinna över. Jag klarar det inte längre. Men det lilla jag lyckas få ur mig ersätts snabbt med något annat som jag tvingar mig själv att stänga inne minst lika länge som det som fanns där innan. När når man gränsen? När inser man att det är dags att ge upp drömmen och börja leva i verkligheten?