Att du bara vågar...

Är jag osynlig? Kan ni, som på naturkunskapen idag, se rakt igenom mig som ett hål i handen?
Är det meningen att jag ska göra allt, men samtidigt inget?
Ska jag bara stå bredvid och titta på, medan ni andra lever livet?
Är jag ett inget? Ett ingenting alls?

Det är som att gräva en grop,
där hålet att täppa igen bara blir större och större för varje spadtag.
Jag anstränger mig och engagerar mig till 110 %, men vad får jag för det?

Hur mycket jag än försöker, så hjälper ingenting.

Jag bara undrar...
Är jag osynlig?



Vad jag känner är tydligen inget vettigt att notera, jag är ju trots allt bara jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback