27 september

Den första sommaren, och det första jag såg av dig, för 6 år sedan.
Vilken sommar det blev, med en massa roliga saker.



Jag vet att jag borde. Men jag kommer helt enkelt inte för mig.. Eller "borde" kanske man inte heller ska kalla det. Jag har faktiskt ingen aning om vad man ska kalla det. Enough.
Mamma kom hem ovanligt tidigt (kändes det som), men den här dagen (och några andra dagar) är just en sådan dag som jag förstår henne. För jag tänker likadant. Det här är en sådan dag då man mest går runt och tänker på vad som kunde ha varit. Det som kunde ha funnits. Det man kunde ha gjort. En sådan dag. Förstår du vad jag menar? Det som är så pass speciellt med den här dagen är att det är den 27 september. Den 27 september. Idag hade det varit din 17-års dag. Eller nej förresten, det är din 17-års dag.
Grattis på födelsedagen, Kristin!
Och återigen, jag vet att jag borde.
Jag vet att jag borde följt med mamma till kyrkogården idag.
Jag vet att hon inte ville åka dit själv.
Och jag vet att jag inte kommer vilja gå dit själv.
Men, jag kunde helt enkelt inte.
Ibland kan man, men ibland inte.

Vi i "värsta Grekland" (Oaxen) för fem-sex år sedan. Those were the good times.
Jag älskar dig, Kristin Ida Sofia Aasa
Vi ses i Nangijala.
Kommentarer
Trackback